På morgonen den 25 april 2013 kom jag, Rune Magnusson, överens med en taxichaufför att köra mig upp till den ensliga byn Arnal i naturparken Alvão i norra Portugal och hämta mig åtta timmar senare.
Jag fick gott om tid att se mig omkring och att fotografera då det gick rätt fort att komma upp på granitbergets topp.
Landskap och kultur har påverkats av tre bergarter som dominerar var sitt område i parken. Skiffer, kvartsit och granit. Jag valde att se södra delen av parken där den grovkorniga graniten finns.
Dagen innan hade jag besökt parkadministrationen i Vila Real där jag bodde tre nätter på hotell.
Detta var mitt nionde besök i Portugal när jag räknar med Madeira och Azorerna.


Taxichauffören




Man byggde med det material som fanns i närområdet. De nya husen i byn ser annorlunda ut. Numera finns det asfalterad väg upp till byn.

 






Traditionellt förvaringsutrymme för flera produkter i lantbruket.













Arnal



GPS-spår på Googlebild.




Huvudsyftet med utflykten var att få vandra i ett ovanligt landskap. Men eftersom det var granit så hade jag också hoppats att få se några ovanliga former. Parkförvaltningen kände dock inte till några andra än de stora stenbumlingarna staplade på höjd.
Området ligger långt från havet. Jag läste att 12:e pseudokarstsymposiet i sept. 2012 besökte intressanta lokaler nära havet i nordligaste Portugal.


När jag kom upp på den flata höjden av berget på 1126 m.ö.h. enligt min GPS så blev jag mycket överraskad. Framför mig fanns ett stort antal urgröpningar av olika storlek i berget.
Vittringsformerna har fått många namn beroende på i vilket land de finns. Exempel: Gnamma i Australien. Vasque i Spanien. Panholes i USA.

De håligheter jag upptäckte på Lofoten och på Korsika var så stora att jag kunde krypa in dem. Som en äggliknande grotta med öppen sida.
De kallas tafoni.

  Forts. >